Ett fostrarkall du, Gud, mej gav

1. Ett fostrarkall du, Gud, mej gav.
Jag ofta bävat för dess krav.
Men får jag med dess börda gå,
det större glädje gav ändå.

2. Jag glömmer livets tyngd och ve
och som ett barn jag själv kan le,
när denna späda mänskovår
så skön och daggfrisk runt mej står.

3. Men vårens liv som växer opp
av frosten hotas i sin knopp
och stormen stark vill bryta ned
och masken stinga bark och ved.

4. Så livets Herre, allas Far,
jag lämnar dem i ditt förvar.
Men lär mej leva bland dem så
att jag ditt ljus ej skymma må.

5. Välsigna varje hem och hus,
så att vi alla i ditt ljus
får växa här, ditt namn till pris,
och blomstra sist i paradis.