Tänk, vilken glädje Herren Gud oss givit

1. Tänk, vilken glädje Herren Gud oss givit
i vilodagens helga sabbatsro,
då vi begrundar vad han sagt och skrivit,
då vi får trygga i hans gårdar bo!
Till Faderns famn vi trötta barn har blivit
inbjudna till att vila ut i tro -
hans kärleks kraft, hans Ande hit oss drivit,
må Ordets sådd till evig skörd ibland oss gro!

2. I vardagsverket prövas skall vårt sinne,
vi luttras här i möda, sorg och strid,
och blir vi trötta får vi ha i minne
att jordelivet är en kampens tid,
att nådelönens krona först vi vinner
i himmelrikets stora, fulla frid;
den rätta sabbatsglädjen där vi finner,
ja, Jesus själv ska vi få se och röra vid!

[Carolina Almqvist, 1829-1861, bearb.]

CAROLINA (LINA) ALMQVIST
1800-talet














HÖGA, TYSTA SKOGEN


1. Höga, tysta skogen
står där nu så grön,
allvarsam och trogen.
Sommarhimlen skön
högt däröver sträcker
tempeltak så blått,
över jorden räcker
det ju gott!

2. Källan sakta porlar,
fågeln drillar slår,
bäckens bölja sorlar,
glad och fri jag står,
blickar med förväntan
in i skogen skön,
och mitt hjärtas längtan
blir en bön:

3. Käre, höge Fader,
se till barnet ner!
O, jag blir så glad när
dina verk jag ser!
Dina kära händer
skapat allting så,
du mej hälsning sänder
i vart strå.

4. Himmelen den höga,
den har du till stol,
vänligt ler ditt öga
i din varma sol,
ljuset ut sej breder
till din fotapall
och i andakt beder
jorden all.

5. Komme snart ditt rike!
Kom, min Herre Krist!
Synd och fruktan vike
för din frid till sist.
Låt din helga vilja
av mej nu bli gjord,
ingenting mej skilja
från ditt ord.

6. Öppna själ och sinne,
kom och fyll mitt bröst,
stanna kvar därinne,
du mitt liv, min tröst,
då ska jag få fara
sist till dej i frid
och hos dej få vara
evig tid.








MINNS DIN TROFASTE VÄN


1. Minns din trofaste vän,
hur på Golgata än,
då för synderna döden han led,
fast han grymhet blott ser,
han för syndare ber:
även du i den bönen var med!

2. Än han ber varje dag
ock för dej, som så svag
och för frestelsen bävande är.
Varför gör han det väl,
tror du, ängsliga själ,
om ej därför att han har dej kär?










NI KORPUNGAR SMÅ

1. Ni korpungar små, 
ni kan ju ej så, 
ej samla i ladan ett endaste strå. 
Hur kan ni då få 
var måltid ändå? 
Så säg mej, hur gör ni? Jag kan ej förstå. 

2. Jo, vi har vårt bo 
i trygghet och ro,
vår Fader oss föder, ja, det får vi tro. 
Så gör då som vi: 
var sorglös och fri; 
förtrösta, var stilla, och glad ska du bli! 

3. Ni blommor så små, 
hur kan ni väl få 
en klädnad så härlig, vad svarar ni då? 
Ni spinner ej så, 
ni syr ej därpå, 
men inte ens kungen är klädd så ändå! 

4. Jo, stilla vi ser 
mot himlen och ler, 
vår Fader, han kläder oss förrän vi ber. 
Var stilla som vi, 
och skön ska du bli 
om Herren sin mantel får kläda dej i! 









TÅLIG, TÅLIG

LÅNGFREDAGSHYMN

1. Tålig, tålig,
du Guds Lamm, som våra synder bar.
Helig, helig,
allt för oss blott du fullkomnat har.

2. Mäktig, mäktig,
synd och död du övervann till sist.
Härlig, härlig,
himlens frid oss vann du, Jesus Krist.

3. Nådig, nådig,
öknen bytte du i rosenstig.
Salig, salig,
allt du är och intet utom dig.






TÄNK, VILKEN GLÄDJE HERREN GUD OSS GIVIT




1. Tänk, vilken glädje Herren Gud oss givit
i vilodagens helga sabbatsro,
då vi begrundar vad han sagt och skrivit,
då vi får trygga i hans gårdar bo!
Till Faderns famn vi trötta barn har blivit
inbjudna till att vila ut i tro -
hans kärleks kraft, hans Ande hit oss drivit,
må Ordets sådd till evig skörd ibland oss gro!

2. I vardagsverket prövas skall vårt sinne,
vi luttras här i möda, sorg och strid,
och blir vi trötta får vi ha i minne
att jordelivet är en kampens tid,
att nådelönens krona först vi vinner
i himmelrikets stora, fulla frid;
den rätta sabbatsglädjen där vi finner,
ja, Jesus själv ska vi få se och röra vid!







UR TRÄLDOMSLAND VID MOSE HAND 

1. Ur träldomsland
vid Mose hand
gick Israel till havets strand.
Det Röda hav
för Moses stav
vek undan, men blev Faraos grav.
Och Israel
sjöng frälst och säll
sin lovsång till sin Gud, Goel.

2. Men Moses dog
förrn folket drog
ur öknen hän till äng och skog.
Från brännhet sand
till löftets land
gick Israel vid Josue hand.
Från kamp och strid
han gav dem frid
och ro och härlig skördetid.

3. Du var mej, värld,
med synd och flärd,
ett träldomshus, där jag låg snärd.
Men pris ske Gud!
Hans helga bud
mej väckte med sitt tordönsljud,
och nådens röst
kom till mitt bröst
och gav mej frihet, frid och tröst.

4. Till Kanaans land
vid Jesu hand
jag vandrar glad på öknens sand,
och hoppets stav
som Herren gav,
den grönskar på min tysta grav,
och själen säll
vid livets kväll
går hem till Faderns ljusa tjäll.